Var är hemma?

Text och foto: Annika Torevi, Reg. fastighetsmäklare på västkusten

Det är inte helt självklart att det som är ens bostadsadress är ens egentliga, känslomässiga hem. Hem kan lika gärna dit man längtar medan man bor någon annanstans. Hem kan också vara en plats man aldrig bott på alls, en plats som i alla fall utgör ens fasta punkt i en föränderlig värld. Inte sällan är dessa ”hem-där-vi-inte-bor” mormors, farmors eller föräldrars hus och oftast är det en stark förankring i barndomens minnen som skapar känslan. Hem kanske rentav är där man mår bäst, helt enkelt?

2007 gjorde jag min 26:e flytt. Tjugosjätte. Min fars jobb som utrikeskorrespondent, mina föräldrars skilsmässa, jobb, studier, kärlek,korta andrahandsboenden på krass bostadsmarknad, egen skilsmässa, förverkligande av livsstilsdröm, ny kärlek. I nästan fem år bodde jagpå samma hotell två till tre nätter varannan vecka i jobbet. Periodvis har mina jobb gjort att det känts som om jag bott i min tjänstebil. Jag har haft många hem, det har inneburit att jag är en fena på att flyttpacka och att jag har lätt att känna mig hemma.Efter alla dessa flytter kan man ju tycka att det är lite logiskt att jag jobbar med boende, faktiskt…

-Var kommer du ifrån?

Det är inte det att jag stör mig på frågan. Jag är inte lättkränkt, jag har jobbat med försäljning hela mitt liv och det fungerar inte att vara lättstött. Jag upplever inte att frågan ställs med någon sorts fördomsfull agenda, jag tarden som en ingång till ett samtal. Det svåra för mig är att svara. På resor utomlands är det jätteenkelt, där är alla nöjda med att jag är född i Norge men bor i Sverige. Alltså är jag skandinav eller svensk, lite beroende på var i världen jag befinner mig.

Men när en svensk frågar mig var jag kommer ifrån blir det kortslutning. För var kommer man ifrån? Orten på vars kloster man råkade födas i för att ens mor hade konstiga idéer just då? Byn mina föräldrar bodde i när jag föddes och som vi flyttade ifrån när jag var tre? Den svenska storstaden där min yngre barndom utspelades? Den skånska hålan där min tonårstid ägde rum? Eller den skånska stad jag valde som min och där jag än så länge bott allra längst, om än på många olika adresser? Eller är jag egentligen från Nordnorge där min fars släkt finns och där jag alltid känt en stark tillhörighet? Eller? ”Kan du inte bara säga att du är från Norge?” Jodå. Det gör jag oftast, men jag har en känsla av att där jag kommer ifrån borde ha en koppling till vad som är hemma.Och ”hem till Norge” är inte en realitet för mig efter 44 år i Sverige varav sju med svenskt medborgarskap. Länge efter flytten till Fjällbacka kändes det som att jag kunde åka ”hem till Skåne”, men numera är Norra Bohuslän definitivt hemma.

Som tonåring var mitt trotsiga svar på var jag kommer ifrån ”hemifrån” och kanske var det ett mycket mer relevant svar än jag anade då. För hem har med tillhörighet att göra. Tryggheten i att tillhöra ett sammanhang som är förutsägbart och, åtminstone inbillat, oföränderligt.

När jag nuddade reklambranschen på 90-talet pratade man om igenkännandets makt. Idag är det säkert helt andra begrepp som regerar, men uttrycket stannade hos mig och jag tänker på det varje gång jag pratar med husköpare som berättar att skälet till val av hus och plats är barndomens somrar i någon av våra små kustsamhällen. Barfotaspring, krabbfiske och simskola.  Vänner man fortfarande har kvar, vänner med samma bardomsminnen, vänner som också längtar tillbaka till ett hemma som kanske mer är ett ”stateof mind” än en plats. Vänner med önskan att deras barn skall uppleva samma barndomsmagi.

När mina kunder köper hus i något av kustens småsamhällen blir de inflyttare, oavsett om de blir fastboende eller delårsboende. Jag tror att det är otroligt viktigt att inse att vi själva utgör en del av alla andras omgivning. Vi har makten att bestämma om nya grannar skall känna sig avvisade eller välkomna. Det är ingen skillnad om den som är ny på en geografisk plats kommer långt bort från, från grannbyn eller rentav återvänder till det som var hemma för länge sedan.Unnar vi deras barn samma känsla av tillhörighet som andra vuxna skapade för oss när vi var barn? Eller är vi mest upptagna av hur jobbigt det är med förändringar? Nå, det är alltid den som flyttar som tar den största bördan av förändring, inte vi som sitter vid samma köksbord och ser att det sker.

Kan vi kräva monopol på en plats?

Nej, det kan vi inte och vi bestämmer över inte var andra känner sig hemma. Vi måste förstå att det som är hemma för mig också kan vara hemma för andra.Jag är fastboende i en by full av fritidshus. Antalet fastboende är en bråkdel av de delårsboende. Som barn var jag sommargäst. Inte här, men hos mormor och morfar i deras hytte i Oslofjorden och hemma hos farmor Nordnorge. De var de öppna famnarna (och nästan gränslösa tolerans för våra hyss) hos grannarna i området som skapade platsens trygghet, förutsägbarhet och igenkänning, år efter år. Den känslan delar min man som själv var somarboende om än bara en knapp kilometer från vinsterbostaden mitt i byn. Vi har rivit alla staketen på vår tomt som slutar i en kommunal allmänning vid havet. Min man vill att dagens sommarbarn skall kunna springa fritt som han själv gjorde.

Svärsonen ringer och säger ”vi kommer hem i helgen”. Svärsonen är från Gävle och sist jag kollade har han postadress i Göteborg. Ändå åker han ”hem” till Fjällbacka. Vi har sålt styvbarnens barndomshem och tagit över mina svärföräldrars hus, men på något mystiskt sätt är vårt hem ändå ”hemma” för barnen (som för all del egentligen är vuxna). Men det är ju just det – vi kan inte bestämma åt andra vem som skall känna sig hemma var. Men vi kan dela med oss.

Under en ganska hetsig politisk debatt om flyktingmottagande under kriget på Balkan i min dåvarande hemstad Landskrona skrek en av mina meningsmotståndare agiterat till mig ”- Passar det inte så kan du åka hem!”. Det var naturligtvis menat som en förolämpning, en verbal örfil, men jag blev bara förvirrad eftersom hem för mig, just då, var en sömning skånsk villahåla några kilometer bort som jag precis lämnat för att ”flytta hemifrån”. Skall du förolämpa någon med hjälp av var hen kommer ifrån gäller det att ha koll, men i största allmänhet är det snällare att låta bli.

Jag reser en hel del. De senaste tio åren som backpacker modell äldre. Jag tycker verkligen om att vara på väg och jag har knappt en tanke på vad som pågår hemma medan jag är borta. Jag har vänner som just nu är på en lång jorden-runt-resa med hela familjen och bloggar om det. Då och då läser jag också en blogg av två globetrotters som kastat loss helt och jobbar sig runt världen. Klart att jag blir inspirerad! Men så inser jag att för mig är det absolut bästa med att resa att komma hem igen. Varje gång jag är på väg in i Sverige känner jag en sådan enorm tacksamhet – det HÄR är hemma – det är här jag hör till, det är denna verklighet som är min, jag är beroende av det välordnade, trygga, byråkratiska och ganska lagom förutsägbara svenska samhället. Ibland tror jag att man måste vara invandrare för att fullt ut förstå det som är svenskt, och värdet i det.

Trivs du i Fjällbacka?

Den här frågan får jag ofta. Svaret har vart så självklart för mig att jag inte riktigt förstått varför den ställs. Det var först när jag skulle sammanställa en presentation om mig själv med gamla bilder som det gick upp för mig att det återigen är igenkännandets makt som spökar. Detta är ju min barndoms landskap, landskapet som inte bryr sig om en nationsgräns i Idefjorden utan obekymrat utgör skärgård och kust ända från Oslo till Göteborg. Inte konstigt att det gick fort att känna sig hemma, att det var så självklart. Men hur skall folk runt mig veta det? Deras fråga är helt naturlig för dem och jag behöver bara svara: ”Ja, jag trivs. Jag är hemma här.”

Kustnara_artiklar_var ar hemma