Text och foto Annika Torevi, reg. Fastighetsmäklare på västkusten

”Förlåt mig, jag är så tramsig”. Märta, 85 år, tittar ursäktande på mig medan tårarna landar i kaffekoppen framför henne. ”Det är ju bara ett hus”. ”Nej, Märta, det är inte bara ett hus. Det är ett liv, det är minnen och dofter, det är släktrötter och det är din egen familjs historia. Det är dina barns barndom. Det är trygghet, det är trädet skugga och ljusets skiftningar, det är förutsägbarhet och det är din plats på jorden. Det är självklart en sorg att lämna det som är så mycket mer än ett hus. Det är helt naturligt att du sörjer.Ett lättat leende. 

-Åh, så du är mäklare! Ute och kränger hus, alltså? Det är bara en viss typ av människor som uttrycker sig så, och jag blir olyckligt nog lika provocerad varje gång. Jag önskar jag kunde skratta bort det med en nonchalant nickning, men jag blir liksom förorättad på Märtas och alla mina andra säljares vägnar. Det är otroligt sällan jag säljer en fastighet i norra Bohuslän där säljaren hoppar jämfota av glädje för att slippa fortsätta äga den. Tvärtom. Och man kan förresten inte ”kränga” på någon en fastighet – det är en matchning mellan köparnas drömmar och verklighetens utbud av hus. Det måste uppstå någon form för varma känslor hos köparen på visningen, annars blir det ingen affär, oavsett hur välsmort munläder mäklaren har.

Ålder och trytande ork, arvstvister, svägerskor i krig med varandra, ekonomiska problem, skilsmässa, sjukdom, oförmåga att lösa ut andra delägare i ett skifte, nya familjekonstellationer… Låter det roligt? En vanlig situation på kusten är när en fastighet ärvts av flera syskon och samägts några år. Den som varit där allra mest är den som har minst ekonomiska muskler. De andra delägarna har råd att resa till Miami, Thailand och segla i Kroatien. Det är fantastiska semestrar till låg kostnad att vara i släkthuset och som ensamstående mor kan hon ge barnen något som hon själv upplevde som barn men som skulle vara omöjligt om hon skulle bekosta det själv. Så kommer tiden då det är dags för större underhåll och kanske lite värdehöjande renovering. Samägandelagen anger att alla delägare skall bära kostnaderna. Det går naturligtvis inte. Då vill de andra delägarna sälja, de är ju ändå bara där någon vecka varje sommar och det är stort kapital som bara står där, bundet. Den som älskat huset mest är den som har minst möjlighet att köpa. Man ringer en fastighetsmäklare för en första värdering. Den enda som har tid att träffa mig är den ensamstående mamman. Jag vet hur lagen är skriven och varför. Det är på pappret både nödvändigt och rättvist med reglering av samägande, men det hjälper inte för kvinnan vars barndoms somrar slutar i mötet med mig, hennes rötter skall dras upp och förtvina i solen och hon sörjer det, för sig själv och för sina barn.

Att lämna en fastighet som man är känslomässigt bunden till är en sorg. Inte som att mista en anhörig, det är en annan sorts sorg, men likväl är det en sorg att lämna platsen man älskar. Man skall tillåta sig att sörja. Det gör ont. Man gråter. Allt känns orättvist. Du måste gå vidare, livet går vidare, vi har inget val. Men låt sorgen komma fram, att gå runt och låtsas att allt är bra gör det bara värre. Inkapslad sorg har en tendens att övergå i bitterhet som drabbar en själv värst.

Jag bruka säga att det finns ett skäl till att fastighetsmäklarutbildning innehåller psykologi – både krishantering och konflikthantering – nämligen för att vi behöver den kunskapen. Det är en aspekt av vårt yrke som få pratar om. Visst jobbar vi med att förmedla fastigheter, men vi jobbar egentligen mest med människor. Människor med känslor, människor i olika stadier av sorg. Det finnsbranschkollegor som sticker ett uppdragsavtal under näsan på säljaren under första mötet och förväntar sig en underskrift och de tycker att jag är en helt värdelös mäklare som inte gör likadant. Nå, jag är inte så intresserad av vad de tycker om mig. För mig är Märtas lättade leende viktigare, liksom att jag kan sitta i solnedgången hemma på altanen ochveta att jag kommer sova gott inatt. Jag kan inte plocka bort sorgen, jag kan inte ändra de omständigheter som leder till en försäljning – men jag kan respektera och bekräfta både människan och känslorna, underlätta det praktiska, lyssna och svara på frågor – helt enkelt finnas till hands genom hela fastighetsaffären. Det är mitt uppdrag och anledningen till att jag stiger upp varje morgon.

En personlig betraktelse om sorg